Vad var Imam Sadiqs (fvmh) roll gällande vetenskap och den islamiska civilisationen?

Vetskap om religiösa läror och humanistiska vetenskaper för vägledning i relation till Guds lagar, införlivning av islamiska tankar och den rika shiitiska kulturen för administration av muslimernas affärer på individuella och sociala plan är viktiga förutsättningar för det gudomliga ledarskapet. Imam Sadiqs (fvmh) intellektuella närvaro på sin tid, hans ofelbara yttranden och tydliggörandet av hans kunskaper indikerar att resterande Imamer inte fann ett lämpligt tillfälle för att förmedla den sanna islams kultur. Utan tvekan var Imamens intellektuella aktioner under hans värdefulla liv en konsekvens av just den periodens politiska, kulturella och sociala situation. Imam Muhammed Baqir (fvmh) jobbade med att sprida den shiitiska kulturen och skapa grunden för etableringen av det stora Jaafari-universitetet.

Under den sjätte Imamens liv var påtryckningar och underkuvning gentemot shiamuslimer mindre jämfört med under övriga Imamers levnadsperioder p.g.a. att Umayyaderna och Abbasiderna var upptagna med att bråka om makt. Å andra sidan hade Abbasiderna ett mjukare tillvägagångssätt i början och utav tvång jämfört med under perioden för de kommande Imamerna p.g.a. att de använde sig av slagordet ”Tillfredsställelsen är från Muhammeds familj” under deras revolt.

Imamens kulturella och intellektuella rörelse fick form under perioden för muslimernas intellektuella och kulturella uppvaknande. Under denna period skådades en extrem törst från muslimernas sida för att lära sig och inta ny kunskap. Orsaken till detta var muslimernas nya närvaro som hade en lysande historia och gammal och produktiv civilisation, utöver islams magnifika läror gällande inlärning. Med hänsyn till de rådande omständigheterna, en lämplig intellektuell och kulturell grund och en generell beredvillighet i samhället fortsatte Imam Sadiq (fvmh) med den enorma intellektuella och kulturella rörelsen som Imam Baqir al-’Ulum hade startat och etablerade det stora Jaafari-universitetet. Bland de vetenskaper som Imamen undervisade i var rättsvetenskap, tradition, korantolkning, moral, astronomi, geografi, politik, ekonomi, astronomiska vetenskaper, medicin, kemi, matematik, algebra, fysik, optik, atomlära och historia.

Utan tvekan går det att säga att Imamens största roll i spridning av vetenskaper var att träna elever. Var och en av dem fick sina motståndare att gå till knäna m.h.a. nya argument. Många studenter inhämtade kunskap och dygder i Imam Sadiqs (fvmh) skola och det stora Jaafari-universitetet. Vissa historiker har skrivit att de var 4 000 i antalet. Olika vetenskapsmän har studerat på detta universitet inom lärorna rättsvetenskap, korantolkning, religionshistoria, teologi och resterande vetenskaper som fanns på den tiden. Expertis observerades i Imam Sadiqs (fvmh) skola. T. ex. nådde Hamran ibn A’yan fullständig expertis i koranrecitation, Aban ibn Taghlab i arabisk vetenskap, Zurarah i rättsvetenskap, Mu’min Taq i teologi, Tayyar i läran om tvång och fri vilja, Hisham ibn Salim i monoteism och Hisham ibn al-Hakam i ledarskap. Väldigt ofta då någon person ställde en fråga inom den tidens vetenskaper brukade Imamen tilldela frågan till en av sina studenter som var expert inom det området.

Hur som helst var Hisham ibn Hakam den mest framstående av alla studenter i Jaafari-skolan. Trots att han var ung föredrog Imamen (fvmh) honom framför andra, och gällande anledningen till den respekten brukade han säga:

”Hisham hjälper oss med sitt hjärta, tunga och händer.”

Hisham var så pass tränad i teologi och religiösa trosuppfattningar att han förmedlade ämnen på ett nytt och oöverträffat sätt, och han använde sig av moderna argument för att bevisa Guds existens och Hans nobla och sköna egenskaper. Med andra ord var Hisham utvald när det kom till argumentation och logik. I debatter och fria diskussioner var han unik. Vetenskapsmän och experter accepterade honom som sin lärare och fruktade att debattera mot honom. Yahya ibn Khalid Barmaki, Harun al-Rashids minister, brukade ordna samlingar för fria diskussioner och debatter i teologiska frågor och Hisham var ledare för dessa samlingar. Ibland hände det att en känd vetenskapsman, som inte tidigare hade sett Hisham, förlorade i en debatt och p.g.a. förlusten gissade att motståndaren varit Hisham ibn al-Hakam.[1]

Det går inte att tala om Imam Sadiqs (fvmh) roll för islams eller snarare världens vetenskaper och civilisation på bara några sidor. Men vi tror det räcker med att tala om att Hans Excellens tränade 4 000 elever inom olika vetenskaper och många utav dem blev bäst på sin tid inom deras inriktningar. De spred ut sig överallt i den islamiska nationen och icke-islamiska nationer. Om vi tar reda på Imamens avgörande roll för världens vetenskaper och civilisation kommer vi att bekräfta traditionen som han förmedlat som säger att ingen korrekt kunskap kommer inte att komma till existens förutom att Ahl al-Bayt (fvmd) är dess ursprung.

[1] Ahmad Safayi, Hisham ibn al-Hakam, Daftare Nashre Aq, 1359 (Sh), förord, 2:a upplagan.

Imam Sadiq (fvmh) från Ahl al-Sunnahs stora lärdas synvinkel

Genom hela människans historia har det alltid funnits de som inte lämnat något vakuum efter sig och fullständigt känts av, eftersom intellektuella fyllt vakuumet efter dem på något sätt. Men dessa personer är få vars tankar hjälpt samhället efter dem och regerat i samhället, på sådant sätt att intellektuella reflekterat över dennes intellektuella axel efter denne. Imam Jaafar Sadiq (fvmh) är en av de få vars nobla existens vakuum inte kunnat fyllas förutom av höga intellektuella. Således är han inte som ett ljus där det kan talas om smältning och brinnande så att fjärilar attraheras till det, och inte heller som en sol där det kan talas om dess strålar eftersom en relation till Hans Excellens krävs för att man ska kunna lära känna sig själv.

För att vi således ska förstå honom bättre letar vi efter de som gått perfektionens väg, nått toppen av salighet när de vandrat på Hans Excellens heliga väg, dragit rikligt med nytta från honom och slutligen nått förståelse och kärlek på den gigantiska toppen och erkänt hans noble karaktärs storhet och höghet och får höra vad de som vandrat på hans väg säger.

Genom att använda rubriken ”Vad de stora lärda har sagt om Imam Sadiqs (fvmh) dygder”[1] kommer vi att skänka hans givande palmfrukter till de fattiga och klä dem med Gudsfruktans kläder och gå hederns och ädelhetens väg och ge vårat yttersta i vår kamp på vägen i att stå Guds skapelser till tjänst p.g.a. Sanningens och den Upphöjdes tillfredsställelse och gilla kärlek och sanningsenlighet i denna oordning och gå på den kommande världens stig med ett säkert hjärta.

De som direkt eller indirekt dragit nytta av Hans Excellens närvaro bland stora intellektuella och insiktsfulla personer och de som älskar Ahl al-Bayt (fvmd) är många och de har talat och skrivit värdefulla artiklar om honom. Men här kommer vi kortfattat att nämna ett par lärdars åsikter om Hans Excellens (fvmh) och referera till Ahl al-Sunnahs böcker med referenser och motivationer.

1 – Imam Malik ibn Anas

Muhammed ibn Ziyad Azdi sa:

”Jag hörde att Malik ibn Anas sa: ”Jag träffade Jaafar ibn Muhammed al-Sadiq (fvmh), på sådant vis att han tackade mig mycket och sa: ”Å Malik, jag tycker om dig!” och jag blev lycklig utav detta och tackade Gud. Det hände aldrig att jag såg honom utan att han antingen fastade, bad eller åminde sig om Gud, den Upphöjde.””

Han har även sagt: ”Jag såg aldrig honom utom vid tre situationer; antingen bad eller fastade han eller så var han upptagen med att recitera Koranen, och jag såg honom aldrig utan Wudhu (rent tillstånd).”[2]

2 – Imam Abu Hanifa

Abu Hanifa sa: ”Jag har inte sett någon mer lärd än Jaafar ibn Muhammed.”[3]

3 – Imam Shafi’i

Ibn Hajar ’Asqalani sa: ”Ishaq ibn Rahwayh sa: ”Jag sa till Shafi’i: ”Hur är Jaafar ibn Muhammed enligt dig?” Shafi’i sa: ”Pålitlig (Thiqah).””[4]

4 – ’Amr ibn al-Miqdam

Abu Na’im Isfahani återberättar i sin bok Hilyat al-Awliya från ’Amr ibn al-Miqdam som sa: ”När jag tittade mot Jaafar ibn Muhammed visste jag att han helt visst är från profeternas avkomma.”[5]

5 – Ibn Habban

Ibn Hajar ’Asqalani citerar Ibn Habban gällande Imam Sadiq (fvmh):

”Ibn Habban sa: ”Han är från Ahl al-Bayts nobla ättlingar (Sadat) och var en rättslärd, väldigt lärd och dygdig person och vi var i behov av hans tal.”[6]

I en annan tradition står det att han var den enda personen vars tal alla rättslärda, stora lärda och dygdiga personer var i behov av.

6 – Abu Hatim

Dhahabi skriver i sin bok som kallas för Tadhkirat al-Huffaz: ”Abu Hatim sa: ”Han är pålitlig. Ingen frågas som honom.”[7]

7 – Ibn Abi Hatim

På ett annat ställe återberättar Ibn Hajar ’Asqalani i boken Tahdhib al-Tahdhib från Ibn Abi Hatim som citerade sin far som sa: ”Jaafar al-Sadiq är pålitlig. Det [behövs] inte frågas gällande honom.”[8]

8 – Shahrastani

Han skriver följande i sin bok som är känd som al-Milal wa al-Nihal om Imam Sadiqs (fvmh) storhet och nobless:

”P.g.a. den kärlek som han hade för närhet till Gud fruktade han att ha kontakt med folket och hela tiden höll han sig borta från folket. Hans åsikt var att varje person som var förtrogen med någon annan än Gud skulle märka Waswas (satanistiska viskningar).”[9]

9 – Ibn Hajar Haythami

Han, som räknas som ytterligare en av Ahl al-Sunnahs kända skribenter, har i sin bok som är känd som al-Sawa’iq al-Muhriqah talat om ett ämne gällande att sex söner till Muhammed ibn Ali (fvmd) fötts varav Imam Jaafar Sadiq (fvmh) var den mest dygdige och perfekte av dem alla och blev kalif och efterträdare till honom. I varenda stad talade folk om den kunskap som han spridit och stora ledare har återberättat traditioner från honom.[10]

10 – Abd al-Rahman ibn al-Jawzi

Ibn Jawzi, som är en av Ahl al-Sunnahs kända gnostiker och den islamiska världens kända skribenter, skriver i sin bok som är känd som Sifat al-Safwah:

”[Jaafar ibn Muhammed] var upptagen med att dyrka istället för kärlek till maktposition.”[11]

11 – Shablanji

Denna store och andaktsfulle gnostiker, som är en av Ahl al-Sunnahs kända skribenter, har i sin kända bok vid namn Nur al-Absar skrivit:

”Jaafar al-Sadiq (må Gud vara nöjd med honom) fick [alltid] sin bön godkänd, och när han bad Gud om någonting hade han fått det innan han talat klart.”[12]

12 – Ibn Khalkan

Denna kända skribent från Ahl al-Sunnah har i sin bok Wafiyyat al-A’yan sagt följande:

”Han var från Ahl al-Bayts nobla ättlingar (Sadat) och kallades för al-Sadiq (den sanningsenlige) p.g.a. hans sanningsenlighet i tal… och Abu Musa Jabir ibn Hayyan al-Sufi al-Tarsusi, hans elev, skrev en bok som bestod av fler än tusen sidor [och] innehöll Jaafar al-Sadiqs avhandlingar som var 500 stycken [i antalet].”[13]

13 – Khayr al-Din al-Zarkali

Han var en av Ahl al-Sunnahs kända skribenter som lämnade värdefulla böcker efter sig. Han har i boken al-A’lam skrivit följande om Imam Jaafar Sadiq (fvmh):

”Han hörde till de efterkommandes nobla personer och han hade en upphöjd position i kunskap. En [stor] grupp tog [till sig kunskap] från honom. Bland dem var de två imamerna Abu Hanifa och Malik. Han kallades för Sadiq (den sanningsenlige) p.g.a. att helt visst ingen hört någon lögn ifrån honom. Det finns information om att han kontinuerligt utmanat de abbasidiska kaliferna och kämpat mot dem för sanningens skull.”[14]

14 – Muhammed Farid Wajdi

Denna kända skribent, som även han är en av islams stora intellektuella personer och författare till flertalet böcker, har i sin kända bok Dairat al-Ma’arif som en sunnit sagt följande om Imam Jaafar Sadiq (fvmh):

”Abu Abdillah Jaafar Sadiq, son till Muhammed Baqir ibn Ali Zayn al-Abadin, son till Hussein ibn Ali ibn Abi Talib, är en av de tolv imamerna enligt Imamit-skolan. Han var från det profetiska Ahl al-Bayts nobla ättlingar (Sadat) och han kallades för Sadiq p.g.a. hans sanningsenlighet i tal. Han var bland de mest dygdiga människorna.”[15]

15 – Abu Zahrah

Muhammed Abu Zahrah, en av den islamiska världens skribenter och kända intellektuella, skriver följande i boken al-Imam al-Sadiq  om Hans Excellens:

”Imam Sadiq (fvmh) var hela tiden ute efter sanningen under hela sitt liv och aldrig syntes fruktan eller tvivel i hans hjärta. Hans handlingar bleknade inte p.g.a. hans tids politikers felaktiga tänk och därmed kände den islamiska världen fullständigt av hans frånvaro när han lämnade världen, eftersom alla talade om honom och alla lärda och vetare erkänner enhälligt hans dygdighet.”

Han tillägger: ”Islams lärda har inte varit enhälliga i någon fråga på sådant vis som de varit gällande Imam Sadiqs dygdighet och kunskap, trots deras skiljaktigheter mellan deras olika grupperingar. Ett stort antal bland Ahl al-Sunnahs ledare levde samtidigt som honom och drog nytta av hans välsignade närvaro. På detta vis var han fullständigt lämplig i att leda kunskapsmässigt på sin tid. Även var hans far, farfar och farbror Zayd (må Gud vara nöjd över dem alla) lämpliga för detta innan honom. Alla ledare på vägledningens väg har följt honom och anpassat sig efter deras uttalanden.”[16]

16 – Ibn al-Sabbagh Maliki

Denna kända skribent från Ahl al-Sunnah har även i sin bok al-Fusul al-Muhimmah nämnt diskussioner som är värda att nämna i relation till Imam Jaafar Sadiqs (fvmh) dygder. Gällande detta skriver han:

”Jaafar Sadiqs (fvmh) enastående egenskaper är dygdiga eller hans egenskaper i nobless är fullständiga…”[17]

«مناقب جعفر الصادق(علیه السلام) فاضلة أو صفاته فى الشرف کاملة، و شرفه على جبهات الأیام سائلة، و أندیة المجد و الغر بمفاخره و مآثره آهلة»

 

17 – Abdullah ibn Shabramah

Abu Na’im Isfahani återberättar följande i sin kända bok Hilyat al-Awliya från Ibn Shabramah i kapitlet Ihtijaj Imam Sadiq (fvmh):

”När jag och Abu Hanifa gick till Imam Jaafar sa han till Ibn Abi Layla: ”Vem är med er?” Efter att Abu Hanifa (må Gud vara nöjd med honom) presenterats utbyttes frågor mellan Imam Jaafar Sadiq (fvmh) och Abu Hanifa, och i en del av dessa frågor sa Imam Jaafar Sadiq (fvmh) till Abu Hanifa:

”Vad medför störst straff, mord eller otukt?”

Abu Hanifa svarade: ”Mord.”

Imamen sa: ”Men Gud, den Upphöjde och Glorifierade, accepterar helt visst två personers vittnesmål för mord, men inte för otukt förutom om de är fyra personer.”

Sedan sa han: ”Vilka av dessa två dyrkan är störst, bönen eller fastan?”

Abu Hanifa svarade: ”Bönen.”

Imamen sa: ”Hur är det då om kvinnor som har mens måste göra om sin fasta, men inte sina böner?!”

Således hindrade han tydligt Abu Hanifa från att jämföra religionen med sina egna åsikter och sa:

”Frukta Gud och jämför inte religionen med dina egna åsikter!””[18]

Abu Na’im Isfahani återberättar även i samma bok från Ibn Bastam:

”Jaafar ibn Muhammed brukade ge bort mat så pass mycket att ingenting brukade finnas över för hans familj.”[19]

I den tredje volymen av boken på sida 198 har han skrivit:

”Många av de efterkommande (Tabi’in) återberättade hadither från Imam Sadiq (fvmh). Bland dem kan följande nämnas: Yahya ibn Sa’id al-Ansari, Ayyub Sakhtiyani, Aban ibn Taghlab, Abu Amr ibn al-’Ala och Yazid ibn Abdullah ibn al-Had. Utöver detta återberättade följande imamer och lärda från Ahl al-Sunnahs hadith från honom: Malik ibn Anas, Sha’bat ibn al-Hujjaj, Sufyan Thawri, Ibn Jurayh, Abdullah ibn Umar, Ruh ibn al-Qasim, Sufyan ibn ’Uyaynah, Sulayman ibn Bilal, Ismail ibn Jaafar, Hatim ibn Ismail, Abd al-Aziz ibn Mukhtar, Wahab ibn Khalid och Muslim ibn Hajjaj.

Så som Dhahabi skrivit i boken Tadhkirat al-Huffaz var han son till Muhammed ibn Ali, son till Hussein ibn Ali ibn Abi Talib (fvmd) och tillhörde klanen Bani Hashim. Han föddes på en söndag, och enligt en annan tradition på en måndag, samtidigt som 13 nätter kvarstod i månaden Rabi’ al-Awwal år 83 e.h., i det illuminerade Medina och samma dag som Profeten Muhammed ibn Abdullahs (fvmh) födelsedag. År 148 e.h. marterades han av Mansur Dawaniqi vid 65 års ålder och begravdes i Jannat al-Baqi’ bredvid sin noble fader Imam Baqirs (fvmh) och farfar Imam Ali Zayn al-Abidins (fvmh) gravar.

[1] «ما قاله الاعلام فى فضائل الامام الصادق(علیه السلام)»

[2] Tahdhib al-Tahdhib, vol. 2, s. 104, Ibn Hajar ‘Asqalani.

[3] Tadhkirat al-Huffaz, vol. 1, s. 166.

[4] Tahdhib al-Tahdhib, vol. 2, s. 103.

[5] Hilyat al-Awliya, vol. 3, s. 193.

«کنت اذا نظرت الى جعفر بن محمد علمت انه من سلالة النبیین»

[6] Tahdhib al-Tahdhib, vol. 2, s. 104.

[7] Tadhkirat al-Huffaz, vol. 1, s. 166.

«ثقة لایسأل عن مثله»

[8] Tahdhib al-Tahdhib, vol. 2, s. 103.

جعفر الصادق ثقة لایسأل عنه

[9] Al-Milal wa al-Nihal, vol. 1, s. 166.

[10] Ibn Hajar Haythami, al-Sawa’iq al-Muhraqah, s. 120.

[11] Sifat al-Safwah, vol. 2, s. 168, nr. 186.

«کان (جعفر بن محمد) مشغولا بالعبادة عن حب الریاسة»

[12] Nur al-Absar, s. 170.

«کان جعفر الصادق(رضى الله عنه) مستجابالدعوة و اذا سأل الله شیئاً لم یتم قوله الا و هو بین یدیه»

[13] Wafiyyat al-A’yan, vol. 1, s. 291.

«و کان من سادات اهل البیت و لقب بالصادق لصدقه فى مقالته… و کان تلمیذه ابوموسى جابر بن حیان الصوفى الطرسوسى قدألف کتاباً یشتمل على ألف ورقة تتضمن رسائل جعفر الصادق وهى خمس مأة رسالة»

[14] Al-A’lam, vol. 2, s. 121.

«کان من أجلّاء التابعین و له منزلة رفیعة فى العلم. أخذ عنه جماعة، منهم الإمامان ابوحنیفة و مالک و لقب بالصادق لأنه لم یعرف عنه الکذب قط له اخبار مع الخلفاء من بنى العباس و کان جریئاً علیهم صداعاً بالحق»

[15] Dairat al-Ma’arif, vol. 3, s. 109.

«ابوعبدالله جعفر الصادق بن محمدالباقر بن على زین العابدین ابن الحسین بن على ابن ابیطالب هو احد الأئمة الأثنى عشر على مذهب الامامیة کان من سادات اهل البیت النبوی، لقب الصادق لصدقه فى کلامه کان من افاضل الناس»

[16] Al-Imam al-Sadiq, s. 65 och 68.

[17] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 230.

[18] Hilyat al-Awliya, vol. 3, s. 196.

[19] Ibid, s. 194.

«کان جعفر بن محمد یطعم حتى لایبقى لعیاله شیءٌ»

Är Imam Sadiq (fvmh) shiaskolans grundare?

Alla Imamer är ett enda ljus och de har stått till islams tjänst och stått ut med svåra ansträngningar på denna väg. De utförde sina plikter i enlighet med de förutsättningar som fanns på deras tid och den plats de levde på, och dessa ansträngningar har tagit form på olika sätt såsom revolt, fred, tystnad och politiska och kulturella aktiviteter. T. ex. på Imam Alis (fvmh) tid var Hans Excellens tvungen att sitta hemma och inte lägga sig i regeringens affärer, men vid en annan tid ta hand om regeringen. Seyyed al-Shuhada (Martyrernas mästare) offrade sitt och sina kompanjoners liv för att skydda religionen. Således är alla Imamer (fvmd) förebilder för hur vi människor och shiamuslimer ska leva och agera i olika situationer och den shiitiska skolan relaterar till dem alla.

Därmed är inte orsaken till att vår skola kallas för Jaafari-skolan att andra Imamer inte stått islam till tjänst, snarare är orsaken till varför denna skola kallas för Jaafari-skolan att Imam Sadiqs (fvmh) levnadsperiod inträffade samtidigt som slutet på Umayyadernas regerande och början på Abbasidernas kalifat, och p.g.a. de sammandrabbningar och dispyter som ägde rum mellan dessa två familjer. Detta var ett bra tillfälle för kulturella aktiviteter vilket Imam Sadiq (fvmh) fick användning för och därmed utvecklade den shiitiska skolan. Imamen jobbade för att sprida och propagera islam genom att arrangera samlingar för studier och undervisning av den shiitiska skolans läror och grunder och han berättade väldigt många traditioner. Av denna anledning blåstes det åter nytt liv i den shiitiska skolan och shiitiska läror och lagar yttrades mer än någonsin och en speciell och givande struktur och ordning gavs till den shiitiska skolan. Av denna anledning referar man denna skola till Imam Jaafar Sadiq (fvmh). Utöver att dess grunder stärktes har de flesta traditionerna i denna skola återberättats från denne noble Imam i relation till de andra Imamerna. Det är intressant att så många personer deltog i hans studiesamlingar. Vissa av dem såsom Abu Hanifa, Malik ibn Anas, Jabir ibn Hayyan och Zurarah ibn A’yan, tillhör Ahl al-Sunnahs och den shiitiska skolans grundpelare och stora personer.[1]

I verkligheten används Jaafari-skolan som ett begrepp för shiamuslimernas metod i rättsvetenskapliga frågor och religionens lagar och regler och i kontrast till Ahl al-Sunnahs fyra rättsskolor Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali, och på samma sätt som den även kallas för den alawitiska skolan med hänsyn till trosbaserade frågor och form av regering och politik.

Anledningen till varför vår skola kallas för Jaafari-skolan är alltså för att Imam Sadiq (fvmh) haft störst påverkan när det kommer till att förmedla den shiitiska rättsvetenskapen och att presentera islam. De flesta rättsvetenskapliga traditioner refererar till Imam Sadiq (fvmh). Imamens kulturella aktiviteter och mer kulturella strävanden är även p.g.a. den politiska och sociala situationen som kom till på Imamens tid. Med detta menas att det fanns fler möjligheter och en lämpligare miljö för Imam Sadiq (fvmh) att sprida religionens läror under perioden för Imam Sadiqs (fvmh) gudomliga ledarskap efter Umayyadernas svåra påtryckningar som en konsekvens av revolter och revolutioner som hade ägt rum i den islamiska nationen mot Umayyaderna, och blodiga krig som till slut resulterade i undergång för det umayyadiska kalifatet och även en god grund som Imam Baqir (fvmh) försåg genom att sprida sanningar och islamiska läror.

Hans Excellens tog tillfälle i akt under Umayyadernas och Abbasidernas sammandrabbningar och fokuserade på att sprida religionens läror. Han tränade flertalet intellektuella personligheter inom olika intellektuella och traditionella vetenskaper såsom Zurarah, Muhammed ibn Muslim, Hisham ibn Hakam, Jabir ibn Hayyan m. fl. 4 000 traditionsåterberättare och vetenskapsmän deltog i den sjätte Imamens studiesamlingar.[2] Bland Ahl al-Sunnahs stora personer såsom Abu Hanifa, Qadhi Sukuni, Qadhi Abu al-Bakhtari m. fl. var stolta att vara elever till Hans Excellens.[3] En gigantisk samling av religionens läror och lagar förmedlades i Imam Sadiqs intellektuella seminarier. Hans Excellens fick ett genuint och betydande ansikte bland alla muslimernas skolor och grupperingar. Även Ahl al-Sunnahs fyra imamer och andra av deras stora personer var elever till Imam Sadiq (fvmh) eller hans elevers elever. Därmed blev shiamuslimerna kända som ”Jaafari” eftersom de följer Ahl al-Bayts rättsvetenskap och skola.[4]

Den bortgångne Jaafar Shahidi skriver:

”Den som forskar om shiamuslimernas traditioner för rättsvetenskap kommer att se att de traditioner som återberättats från Imam Sadiq (fvmh) i olika frågor gällande rättsvetenskap och teologi är en omfattande och mångsidig samling. P.g.a. detta kallas shiamuslimernas skola för Jaafari-skolan. Den öppning som ägde rum under början av 230-talet e.h. gav anledning till att folk kunde vända sig till Imam Sadiq (fvmh) på ett friare sätt och be honom om lösningar till rättsvetenskapliga och icke rättsvetenskapliga problem… Forskare har inte återberättat från någon av Guds Profets Ahl al-Bayt mer än de gjort från Abu Abdillah, och ingen av dem har haft elever eller lärlingar i samma grad som hans elever, och inga av deras traditioner är jämlika med de traditioner som kommit från honom. Traditionsexperter har skrivit namnen på hans 4 000 traditionsåterberättare. De tydliga tecknen för hans ledarskap förbryllar intellekt och gör motståndare stumma av ilska.”[5]

[1] Muhammed Javad Mashkor, Tarikhe Shia va ferqehaye islam ta qarne chaharom, 105-106; Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, Qum, Moassese Imam Sadiq (fvmh), 11:e upplagan, s. 359, år 1379 (Shamsi).

[2] Sheikh Mufid, al-Irshad, s. 271, Qum, Maktabeye Basirati.

[3] Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, Qum, Moassese Imam Sadiq (fvmh), 11:e upplagan, s. 359 och efter, år 1379 (Shamsi).

[4] Rasol Jaafariyan, Hayate Fekri va Siyasie Emamane Shia, s. 345, Ansariyan publications, vintern år 1379 (Shamsi).

[5] Ibid, 8:e upplagan, år 1384 (Shamsi); Jaafar Shahidi, Zendeganie Imam Sadiq, s. 61.

Imam Sadiqs (fvmh) kunskaper

Det som fått en utmärkande karaktär under perioden för Hans Excellens Imam Sadiqs (fvmh) gudomliga ledarskap är användningen av det gudomliga ledarskapets obegränsade kunskap, fostran av kunskapssökare och grundandet av den shiitiska intellektuella skolan. Gällande detta uppmärksammas fyra kategorier:

1 – Imamens kunskap

2 – Egenskaperna för Hans Excellens levnadsperiod som innehöll en kunskapsrörelse och en etablering av en kunskapsrörelse

3 – Prioritet i kunskapsrörelsen

4 – Metoder och mål och resultatet av denna kunskapsrörelse

 

1 – Imamens kunskap

Sheikh Mufid skriver:

”Folket använde sig så pass mycket av Hans Excellens kunskap att det spreds till alla städer och fyllde alla världens hörn och ingen av Ahl al-Bayts lärda (fvmd) har återberättat traditioner så mycket som Imam Sadiq (fvmh). Följeslagarna till traditioner har samlat Hans Excellens traditionsåterberättare med hänsyn till skillnader i åsikter och skolor och räknat antalet till 4 000 personer. Uppenbara tecken för Hans Excellens gudomliga ledarskap syntes i sådan grad att hjärtan lysts upp och motståndare blivit stumma av att skapa tvivel.”

Seyyed Mu’min Shafi’i skriver även:

”Hans Excellens dygder är så pass många att den som försöker räkna dem är oförmögen till det.”

Abu Hanifa säger:

”Jag har inte sett någon mer lärd än Jaafar ibn Muhammed (fvmh) och han är helt visst den mest lärde i den islamiska nationen.”

Hassan ibn Ziyad säger: ”Jag frågade Abu Hanifa: ”Vem är utmärkt i rättsvetenskap enligt dig?” Han sa: ”Jaafar ibn Muhammed (fvmh).”

En dag sa Mansur Dawaniqi till mig: ”Folket har visat stor uppmärksamhet för Jaafar ibn Muhammed (fvmh) och en våg av folk har samlats kring honom. Förbered svåra frågor och kräv svar från honom så att han tappar värde hos muslimerna.”

Jag förberedde fyrtio svåra frågor. När jag kom till samlingen såg jag att Imamen satt sig på höger sida om Mansur. Jag hälsade och satte mig ned. Mansur ville att jag skulle ställa mina frågor. Jag ställde en fråga i taget och Hans Excellens svarade:

”Gällande denna fråga är din åsikt si och så och Medinas folks åsikter si och så” och han gav sin egen fatwa (säkra åsikt) som ibland stämde överens med våra åsikter och ibland gick emot dem.”

 

2 – Egenskaperna för Imam Sadiqs (fvmh) levnadsperiod

Perioden då Imam Sadiq (fvmh) levde var samtidigt som Marwani – och Abbasidregeringarna då Hans Excellens utsattes för olika restriktioner och påtryckningar. Han utvisades i exil flera gånger utan att han begått något brott. Bland annat utvisades han en gång tillsammans med sin far till Levanten och en annan gång på Abbasidernas tid till Irak. Med detta sagt går det inte att fullständigt acceptera att de olika regenterna inte hade tillfälle att störa Imamen p.g.a. att de var upptagna med att strida mellan sig själva och att Hans Excellens kunde etablera kunskapsrörelsen i en lugn miljö. Snarare använde sig Imamen av varenda tillfälle för att etablera sin kunskapsrörelse trots Umayyadernas och Abbasidernas periodiska irritationer, och den vanligaste anledningen för Hans Excellens tillvägagångssätt var att andra vägar var stängda. Det var så pass att Imamen medvetet använde sig av förställning (Taqiyya) utav tvång, eftersom kaliferna var ute efter att stänga vägen för Hans Excellens med minsta lilla svepskäl. Således brukade Mansur säga:

”Jaafar ibn Muhammed är som ett ben i halsen som inte går att svälja och inte heller går att få ut.”

Av just denna anledning var kaliferna ute efter att fånga Hans Excellens i deras snara och till slut martera honom även om det behövde ske m.h.a. komplotter. Så som det även registrerats i historien ansträngde sig Mansur så pass mycket gällande detta att han brukade skicka spioner som låtsades vara vänner med Imamen (fvmh) för att lura honom så att han kanske kunde avslöja Imamens och hans följares politiska relationer i Khurasan och fånga Imamen i komplottens fälla m.h.a. fula knep. Men det exciterade endast  ’Ilm al-Ladunni (kunskap som fås direkt från Gud), Herrens nåd och Imamens visdom och insikt och det skämde bara ut Mansur ännu mer. Ja! Allt detta visar på kvävning och påtryckningar som var hinder för varenda aktion mot tidens regim. Därmed vände sig Imamen till den enda möjliga vägen, vilken var fortsättningen på sin noble faders (Imam Baqir (fvmh)) väg, och trädde in genom kunskapens dörr.

Prioriteringar i kunskapsrörelsen är en verklighet då hyckleri är den farligaste vilseledningen som startade fr.o.m. den Heliga Profetens (fvmh) tid och talats om i olika koranverser, t. ex. vers 7-8 i suran Hycklarna. Även om denna rörelse inte kunde äga rum på den sociala arenan, attackerade hycklarna Ahl al-Bayt (fvmd) på en och samma gång fr.o.m. de första ögonblicken av Profetens (fvmh) bortgång. Därmed skriver Allamah Tabatabi (fvmh):

”När kalifatet togs från Ahl al-Bayt (fvmd) vände folket ryggen mot dem gällande detta och behandlade dem som vanliga människor, och snarare p.g.a. politiken av den tidens regering, och Ahl al-Bayt (fvmd) ansågs vara utstötta i samhället. Slutligen gled muslimerna ifrån Ahl al-Bayt (fvmd) och berövades deras intellektuella och praktiska uppfostran. Men Umayyaderna nöjde sig inte med detta och genom att installera sina egna inhyrda lärda kämpade de även för att förhindra att de rena Imamerna (fvmd) skulle komma till tal. Muawiya förkunnade även följande officiellt:

”Koranens kunskap finns hos Abdullah ibn Salam.”

Under Abd al-Maliks tid förkunnades följande:

”Ingen har rätt att utfärda någon fatwa förutom ’Ata, och om han inte finns ska Abdullah ibn Naji’ utfärda fatwa.”

Från en annan aspekt berövades även folket på Koranens tolkning såsom de berövades Ahl al-Bayt (fvmd) m.h.a. sagor från judarna och de kristna som blandades ihop och en sorts osjälvständig kultur formades med tidens gång. Sakta men säkert som shiitiska revolter nådde klimax och ibland då politiska ytor öppnades av olika anledningar började det talas om två teorier om beväpnad revolt och en kulturell rörelse bland folk. P.g.a. att de beväpnade revolterna generellt sett förlorade mot de mäktiga umayyadiska och abbasidiska regenterna kunde Imam Sadiqs (fvmh) rörelse via en kunskapsrörelse få genomslag så att religiös och kulturell ihopblandning och osjälvständighet förhindrades i denna passage, utöver att stagnering fick ett slut och kulturen hindrades från en dödlig kulturell tystnad. Således formades prioriteringarna i Imamens rörelse till att främja och utveckla religiös kultur och besvara tvivel och eliminera osjälvständighet och eklekticism.

 

Fostran av traditionsåterberättare

Fr.o.m. passerandet av förbudet av att återberätta traditioner under en lång period p.g.a. de umayyadiska regenterna tvingade en extrem känsla av behov av att återberätta traditioner och uttalanden från Profeten (fvmh) och de Troendes ledare (fvmh) Imamen (fvmh) att träna traditionsåterberättare i olika aspekter. Därmed existerar det idag traditioner inom varenda ämne från den Imamen och detta är hemligheten till varför shiamuslimernas skola kallas för Jaafari-skolan. Ja! Genom att traditionsåterberättarna fick lära sig tusentals hadither inom vetenskaper såsom korantolkning, rättsvetenskap, historia, predikan, moral, teologi, medicin, kemi m.fl. skapades en hindrande barriär mot vilseledning och förvrängning.

Imam Sadiq (fvmh) brukade säga: ”Aban ibn Taghlab har återberättat 30 000 traditioner från mig. Återberätta därmed dem från mig!”

Muhammed ibn Muslim lärde sig även 16 000 traditioner från Hans Excellens, och Hassan ibn Ali från Levanten sa: ”Jag såg 900 sheikher i Kufas moské varav allihopa brukade säga: ”Jaafar ibn Muhammed (fvmh) sa si och så till mig.”

Denna stora volym av traditionsåterberättare kunde i verkligheten ersätta bristen på traditioner från det gudomliga ledarskapets obegränsade Källa under olika perioders passerande, och av denna anledning fann Imamen (fvmh) en nödvändig framgång. Ja! Traditioner från denna Imam begränsades inte till shiamuslimer endast och Ahl al-Sunnah har även skrivit ned väldigt många traditioner från honom i sina böcker. Ibn ’Uqdah och Sheikh Tusi har i boken al-Rijal och Muhaqqiq al-Hilli i boken al-Mu’tabar och andra har gett statistik på antalet traditionsåterberättare till Imamen som totalt sett är 4 000 personer. De flesta av de 400 principerna är från Imam Sadiq (fvmh) och även dessa 400 grundläggande principer har format shiamuslimernas fyra traditionsböcker (Kafi, Man la yahdhuruh al-Faqih, Al-Tahdhib och al-Istibsar).

 

Träning av predikanter och debattörer

Utöver att skapa en skattkista av information (traditionsåterberättare) som krävde trovärdiga nyhetskällor strävade Hans Excellens i att skapa en kanal av speciella elever så att han kunde nå sitt andra mål, alltså att eliminera religiös och kulturell ihopblandning och osjälvständighet och tvivel från religionens ansikte.

Hisham ibn Hakam, Hisham ibn Salim, Qays, Mu’min al-Taq, Muhammed ibn Nu’man, Hamran ibn A’yan m. fl. var bland denna grupp av elever som predikade. Imamen (fvmh) brukade uppmuntra sina egna elever att debattera till sådan grad att de stod ansikte mot ansikte med andra personer i Imamens närvaro i det ämne de nått expertis inom och blivit förtrogna med så att de kunde visa upp sitt mod och styrka. Det som är mer intressant är att Imamen (fvmh) inom varenda vetenskap krävde att en av dem skulle tala om något ämne och förde ut olika personers expertisa förmågor på debattscenen så att alla skulle veta att religionens predikant, som studerat på en expertnivå inom speciella vetenskaper, måste fokusera på att svara på frågor.

 

Möte med speciella avvikelser

Utöver dessa två grundläggande rörelser kämpade Imamen även för att eliminera speciella avvikelser såsom Abu Hanifas ideologi som hade drabbat shiamuslimerna i Irak, alltså jämförelseskolan (Qiyas). Eftersom väldigt många shiamuslimer levde i Irak och beblandade sig med sunnimuslimer från en kulturell och social aspekt i viss grad. Därmed fann en sannolikhet att de påverkades av denna ideologi. Det var alltså en farsot på insidan som kunde hota shiamuslimerna. Således kämpade Imamen för att eliminera jämförelseskolans fundament och dess popularitet.

En kamp mot ignoranta tolkningar och smakbaserade läsmetoder av religionen hade även en speciell position i Imamens skola. Utöver den generella rörelsen och grundvägen kämpade Hans Excellens mot dessa avvikelser på ett specifikt sätt. Bland annat finns det en känd berättelse som vi läser tillsammans:

”Hans Excellens såg en man som hade ett attraktivt ansikte och var känd för sin Gudsfruktan bland folket. Han snattade två stycken bröd från bageriet och gömde dem kvickt under sina kläder. Sedan snattade han två granatäpplen från en fruktbutik och gick därifrån. När han kom fram till en behövande sjuk person gav han dem till denne. Imam Sadiq (fvmh) gick förvånande till honom och sa: ”Vad gör du?” Han svarade: ”Jag tog två stycken bröd och två granatäpplen. Alltså har jag gjort fyra fel, och Gud säger:

”…den som för med sig en dålig handling skall bara straffas med vad som motsvarar denna handling…”[1]

Alltså har jag begått fyra synder. Å andra sidan säger Gud:

”Den som [på Räkenskapens dag] för med sig en god handling skall belönas tiofalt…”[2]

Och eftersom jag gav dessa fyra saker (två bröd och två granatäpplen) till en fattig har jag utfört 40 goda handlingar, och om jag subtraherar fyra synder från dem finns 36 goda handlingar kvar!”

Gentemot denna tolkning och inkorrekta läsförståelse som baserades på avsaknad av komplett förståelse och behärskning över grunderna för förståelse för koranverserna svarade Imamen (fvmh) med att säga:

”…Gud tar inte emot av andra än dem som fruktar Honom.”[3]

Alltså om handlingens grund är otillåten kan ingen belöning ges för den. Ja! Distans från uppenbarelsens källa och kunskap från profetskapets Ahl al-Bayt orsakade att folk trädde in på arenan och påstod dygder samtidigt som de aldrig riktigt hade förstått Koranens och religionens intellektuella fundament och därmed alltid vilselett sig själva och deras följare till en felaktig väg. Imam Sadiqs (fvmh) mål med att utvidga den kulturella planen var att bota den islamiska nationens ignorans och stärka tron på en skola och ett system och även att stå emot vågor av förnekelse och vilseledande tvivelaktigheter och att lösa problem som härstammade från regeringens avvikelse. Hans Excellens ansträngningar var från en aspekt att stå emot politikens okända och korrupta vågor från Umayyaderna och Abbasiderna vars trosbaserade deviationer mest var konsekvensen av översättandet av grekiska, persiska och indiska böcker och uppkomsten av farliga grupper såsom Ghulat (Extremisterna), ateister, traditionsförfalskare, folket av röstning (Ra’y) och sufister som skapade gynnsamma grunder för utveckling av deviation. Imamen (fvmh) stod emot dem alla, utmanade dem och diskuterade med dem och avslöjade deras tankegångar för den islamiska nationen. Från en annan aspekt spred han trosbaserad kunskap, lagar och vetenskaplig medvetenhet och utrustade en enorm mängd av forskare för muslimernas undervisning.

Imam Sadiq (fvmh) placerade undervisningsplatsen i Profetens (fvmh) moské i Medina och folk kom dit i stora klungor från nära och långa avstånd och ställde sina olika frågor och mottog nödvändiga svar. Bland annat var de som fick användning för Hans Excellens närvaro Malik ibn Anas, Abu Hanifa, Muhammed ibn Hassan Shaybani, Sufyan Thawri, Ibn ’Uyaynah, Yahya ibn Sa’id, Ayyub Sajastani, Sha’bah ibn Hujjaj, Abd al-Malik, Ibn Jurayh m. fl.

Imam Sadiq (fvmh) beordrade sina anhängare att inte söka beskydd hos den vilseledde regenten och att de skulle undvika hans domstolar och samarbeta med honom. Han uppmuntrade sina kompanjoner och vänner att agera hemligt i varenda ärende, observera förställning (Taqiyyah) och ha fullt fokus i varenda handling som de skulle utföra så att deras fientliga motståndare inte skulle märka det.

Vid varenda tillfälle Imam Sadiq (fvmh) fick fokuserade han på att eliminera tyrannen i samband med den gigantiska kunskapsrörelsen och kulturella revolutionen. Han underkastade sig aldrig till sin tids tyranner. Snarare stred han hela tiden mot dem och till slut marterade de honom på just denna väg. Även om Hans Excellens fördömde revolt sa han följande gällande beväpnad revolt till en av sina elever som hette Sudayr, som då hade stannat nära ett par getter:

«والله لو کان لی شیعه بعدد هذه الجداء ما وسعنی القعود»

”Vid Gud! Om jag hade lika många [hängivna] anhängare (shia) som dessa getter är i antalet skulle det inte vara tillåtet för mig att sitta ned (och jag skulle ha gjort revolt).”

När Sudayr räknade antalet getter kom han fram till att de var 17 stycken.

[1] Heliga Koranen – 6:160.

[2] Ibid.

[3] Heliga Koranen – 5:27.

Imamens roll för den islamiska kulturen och civilisationen

Imamens influens i utvecklingsprocessen för världens kultur och civilisation beror på två faktorer, vilka är en påverkande och en mottaglig faktor. Imamen var tvungen att ha mycket och tillräckligt med kunskap och agera i enlighet med sin kunskap för att vara verkningsfull. Från en annan aspekt var samhället tvungen att acceptera honom och hans kunskap och tankar. På den tiden inträffade båda dessa två faktorer.

Vetenskaper är grunden och källan till kultur och civilisation. Ibland har man ansett att utvecklingen av kultur och civilisation vara jämlikt med kunskapsutveckling enligt grundregeln ”Den som inte har något kan inte ge något”[1]. Om Imamen saknade tillräckligt med kunskap skulle han inte ha kunnat vara verkningsfull i olika vetenskapers uppkomster och utveckling. Tvärtom denna grundregel var Imamen en gruva för olika vetenskaper, och p.g.a. just denna anledning var hans verk, som samlats i hundratals böcker, p.g.a. ett tillfälle som gavs honom mer än vad det gjorde för de andra Imamerna.

Om vi refererar till böcker såsom Khawas al-Quran al-Karim, den existerande avhandlingen inom kemi i det turkiska biblioteket Nur Uthmaniyya på nummer 3634 och Imamens detaljerade avhandling i lärornas principer, lagar, renhet och hygien i alla former, godhet mot ens mor och far, permanent och temporärt giftermål, den absoluta nödvändigheten av att skydda samhället från korruption, mat och dryck, jakt och fiske, goda och onda handlingar som skrivits på ett ställe i boken Khisal som skrivits av Saduq på 400-talet e.h., boken Mufazzals monoteism (Tawhid Mufazzal), boken ”al-Ahlilijah / Hadith al-Halila” som är väldigt värdefull, boken Misbah al-Shari’ah i moral och gnostiscism (’Irfan), avhandlingen om Imamens rekommendationer till hans följare, Imamens avhandling till följarna av röstnings – och jämförelsemetoden, boken om krigsbyten och Khums (skatten ”Femtedelen”), Imamens avhandling till Abu Jaafar Ahwal, avhandlingen Nathr al-Durr, avhandlingen om aspekterna av handel och affärer, Hans Excellens diskussioner om skapelsen av människan, Tibb al-Sadiq (Sadiqs medicin) och hundratals andra böcker kommer shiamuslimernas påståenden gällande Imamens kunskapsspridning inom olika vetenskaper att bevisas.

I boken Mirat al-Jinan står det: ”Imamens elev, Jabir ibn Hayyan, skrev en bok på tusen sidor som täcker Hans Excellens avhandling inom olika vetenskaper, som är på ca. 500 avhandlingar.”

Denna stora och omfattande volym av kunskap inom olika ämnen skapade kulturell infrastruktur och islams funktionsmässiga civilisation och Imamen lyckades förändra den islamiska kulturen och civilisationen med sin vältalighet och därefter även världens kultur och civilisation.

[1] «فاقد الشیئ لیس بمعطی»

Imam Sadiqs (fvmh) vetenskapliga skola

Då importerad kunskap från icke-islamiska länder översattes för fullt på Imam Sadiqs (fvmh) tid och att många muslimer sökte sig till kunskap och speciellt fokuserade på översatta böcker inom inriktningar inom filosofi, medicin, humanistiska vetenskaper och kosmologi som för det mesta hade en teoretisk syn – och inte en experimentell eller analytisk syn – och för det mesta vilade på grunder som saknade bevis, skapades studiesamlingar och intellektuella debatter i de flesta muslimska städer, speciellt i Medina, Mecka, Kufa, Basrah m. fl.

Under en sådan period fann Imam Sadiq (fvmh) ett tillfälle att tända kunskapsrörelsens och den islamiska kulturens fackla med sin enorma kunskap i de olika vetenskapliga inriktningarna som han fått från Koranens djup och Profetens och sina fäders kunskap och att stråla den stabila kunskapens ljus, som vilade sig på uppenbarelse, förnuft och bevis, över människornas liv.

Imamens frivilliga och påtvingade resor till Irak och städerna Hayrah, Hashimiyyah, Kufa och Mecka och möte med andra ledare för skolor inom rättsvetenskap, teologi och filosofi och i synnerhet hans diskussioner med ledare för materialistiska skolor såsom Ibn Abi al-’Awja, Ibn Muqaffa’, Abd al-Malik Basri, Abd al-Malik Waysani hade en stor och betydande roll gällande introducerandet och spridningen av koraniska vetenskaper, stabil kunskap och Ahl al-Bayt (fvmd) i samhället. I alla dessa städer kunde olika forskare med lättnad och utan några speciella villkor (vilket var en del av Ahl al-Bayts (fvmd) moraliska metoder) komma och delta i hans lektioner som hölls för att tala om olika vetenskaper. De lärde sig från honom, som var förnuft och kunskap förkroppsligad, och kom fram till värdefulla vetenskapliga böcker och booklets vilka blev grunden för dessa vetenskapers spridning i öst och i väst.

Detta är en verklighet som rättvisa magnater från öst och väst erkänner, vare sig de nämner Hans Excellens namn eller inte. Exempel på detta är fransmannen Gustave Le Bon, libanesen Jirji Zaydan och de tre volymerna ”Khorshide Eslam” (Islams sol) som skrivits av en västerländsk forskare, boken “The Great Muslim Scientist and Philosopher – Imam Ja’far Ibn Muhammad As-Sadiq (a.s.)”, som sammanställts av centret för islamiska studier i Strasbourg.

Imamens möte med olika vetenskapsmän där han bevisade sin intellektuella överlägsenhet i varenda inriktning m.h.a. bevis och argument gjorde att tonen från hans berömdhet i kunskap, insikt, nobless, temperament gentemot studenter, uthållighet i att förmedla kunskap och svara på tvivelaktigheter inom alla områden, speciellt efter överföringen av grekisk, iransk och indisk filosofi och importerade ideologier i många asiatiska och afrikanska områden, ekade överallt.

Genom att bemöta intellektuella och vilseledda tankar och stå ansikte mot ansikte med lärda inom olika vetenskaper, föra intellektuella och ljuva diskussioner och debatter som krävde Imamens ork och tålamod bevisades islams överlägsenhet inom det shiitiska ramverket över alla andra skolor.

Imamens fria intellektuella debatter och diskussioner med mästare inom olika vetenskaper såsom läkare, jurister, teologer, kosmologer, sufister som följde indiska, iranska och iskandariska skolor och speciellt värdefulla rättsvetenskapliga, exegetiska och teologiska diskussioner med personer som fostrats i umayyadiska och abbasidiska skolor har registrerats i viktiga shiitiska och sunnitiska källor. Imamen omvandlade ensam staden till ett universitet där han förmedlade olika vetenskaper till kunskapsintresserade antingen direkt eller indirekt och gentemot de umayyadiska och abbasidiska skolorna jobbade han med att förmedla den sanna islam, alltså uppenbarelsens, profeternas, profetskapets och det gudomliga ledarskapets islam. Med en outtröttlig strävan tillskansade han sig islams konfiskerade juveler ifrån interna fiender och importerade skolor.

Av denna anledning vände sig studenter och kunskapsälskare till Medina från olika håll och närliggande platser och varenda en studerade enligt deras egna önskemål på hans lektioner och fick nytta av hans kunskap. De flesta experter anser att antalet studenter i hans seminarier var upp till 4 000 stycken. Studenterna på hans universitet nådde expertis inom inriktningarna medicin, kemi, kosmologi, teologi, rättsvetenskap, humanistiska vetenskaper, naturvetenskap, biologi, metodik m. fl. En del av dem var experter inom olika inriktningar och var och en av dem formade ett studiecentrum och skola i Medina och andra städer med Hans Excellens uppmuntran för att utöka folkets kunskap.

Några av Hans Excellens framstående elever är Jabir ibn Hayyan Tartusi, som skrivit fler än 200 böcker, Hisham ibn Hakam, som skrivit 31 böcker, Muhammed ibn Muslim, Aban ibn Taghlab, Hisham ibn Salim, Zurarah ibn A’yan, Hamran ibn A’yan, Mu’min al-Taq och Mufazzal ibn Umar från Kufa, som återberättat den enastående traditionen om argumenterande monoteism.

Hans Excellens studenter begränsas inte till shiamuslimer, snarare studerade även icke shiamuslimer i hans skola utan några som helst villkor och bland dem kan personer såsom Malik ibn Anas och Abu Hanifa (vilka är ledarna för Maliki – och Hanafi-skolorna) och Sufyan Thawri, Sufyan ibn ’Uyaynah, Ibn Jurayh och Ibn Qasim nämnas.

I denna artikel vill vi fokusera så mycket som möjligt på Imamens roll i att lägga grunden för utveckling av den islamiska kulturen och civilisationen och hans influerande dimensioner över dem. Därmed kommer vi att tala om två kategorier:

1 – Analys av den islamiska kulturen och civilisationen på Imamens tid

2 – Hans Excellens roll i att influera kulturen och civilisationen

Även om det inte finns en gemensam åsikt bland forskarna om beskrivningen av kultur och civilisation är de alla ändå enade om att kultur och civilisation är en grupp seder och traditioner, moraler, metoder och karaktärsdrag, stadsutveckling, stadsbebyggelse, industri, vetenskaper och avancerade tekniker, urbanisering, samarbete i sociala, ekonomiska, politiska, religiösa och liknande angelägenheter.

Det arabiska samhället var ett samhälle som saknade nödvändig kultur och civilisation. Intellektuell och kunskapsmässig fattigdom och det arabiska samhällets misär av utvecklad civilisation är en fråga som österländska och västerländska forskare erkänner utöver Koranen och Alis (fvmh) uttalanden om det. Arabernas förhållanden förändrades drastiskt efter att de accepterat islam för att nå kultur och civilisation och fick även andra att förändras. Will Durant i The Story of Civilization i volym 4, s. 197 och efter och andra forskare har skrivit förträffliga rapporter om manifestationer av islamisk kultur och civilisation fr.o.m. islams begynnelse till 700-talet e.h.

Muslimer skapade skolor och bibliotek i de flesta utrymmena i moskéer och de lärde sig olika vetenskaper på dessa ställen. Vissa forskare hade ofantligt stora personliga bibliotek som inte ens 400 kameler klarade av att bära. Bagdads och Neyshaburs bibliotek hade var och en ca. en miljon böcker och Maragheh-biblioteket som var under Khawajah Nasirs uppsikt hade ca 400 000 vetenskapliga böcker efter mongolernas förödande attacker. Detta var en tid då hela Europa låg i mörker och vilseledelse och var ignorant gällande kultur och civilisation.

Med Renässansens ankomst och korståg kunde européer transportera muslimska böcker inom olika ämnen till Europa och skapa grunden för den västerländska civilisationen som saknade korrupta handlingar och vars grund härstammade från islamiska vetenskaper.

Imam Sadiqs (fvmh) Kunskapsrörelse

Politiska skillnader mellan Umayyaderna och Abbasiderna och islams uppdelning i olika grupper och uppkomsten av materialistiska trosuppfattningar och Greklands filosofis influens i islamiska länder orsakade uppkomsten av en kunskapsrörelse. Denna kunskapsrörelse stod stadigt på definitiva sanningar. En sådan rörelse var nödvändig för att både religionsrelaterade sanningar skulle kunna särskiljas från skrock, vidskepelser och påhittade traditioner och även för att skapa ett motstånd mot ateister och materialister m.h.a. logik och argumentationsförmåga och för att fördöma deras svaga åsikter.

Hans Excellens intellektuella diskussioner och debatter med ateister och materialister såsom Ibn Abi al-’Awja’ och Abu Shakir Disani och t.o.m. Ibn Muqaffa’ är kända. Grundandet av en sådan kunskapsrörelse på den tidens turbulenta och mörka miljö var inte ett jobb för vem som helst. Den enda lämpliga personen för denna stora position var endast den som fått ett gudomligt uppdrag och fått stöd från Gud för att på så sätt m.h.a. inspiration, en ren själ och Gudsfruktan kunna nå dolda sanningar i Guds obegränsade hav av kunskap och förmedla detta till hängivna sanningssökare. Endast Imam Sadiq (fvmh) kunde nå en sådan position.

Det var endast Hans Excellens som ansträngde sig för att sprida islamiska läror och den självklara religionens lagar och sanna traditioner, förmedla lagar och undervisa och uppfostra muslimerna genom att undvika politik och bråk inom politiken fr.o.m. början av hans gudomliga ledarskap.

Imam Sadiqs (fvmh) tidsperiod var i själva verket en gyllene period för kunskap, främjande av lagar och uppfostran av lärlingar, som var och en av dem bar på en lysande kunskapsfackla överallt och kämpade för att vägleda folket såsom deras noble lärare och ledare i självkännedom och Gudskännedom. Det var just under denna lysande period som islamisk teologi och visdom växte gentemot Greklands filosofi och islams stora filosofer och visa män fostrades.

Samtidigt som kunskapsrörelsen och vetenskaper utvecklades m.h.a. Imam Sadiq (fvmh) i Medina funderade den abbasidiske kalifen Mansur på att skapa en annan skola som både kunde vara oberoende av Jaafari-skolan och även underhålla folket och hindra folket från att attraheras av Imamens (fvmh) närvaro p.g.a. hat och avundsjuka. Därmed grundade Mansur en skola i området Karkh i Bagdad. Han använde sig av Abu Hanifa i rättsvetenskapliga frågor och beordrade att vetenskapliga och filosofiska böcker skulle hämtas från Indien och Grekland och översättas. Imam Sadiq (fvmh) gav ordning till rättsvetenskapliga, vetenskapliga och teologiska frågor som var utspridda och tränade många lärlingar i varenda vetenskapsinriktning vilket orsakade en spridning av islamiska läror runt om i världen.

Imamens (fvmh) spridning av kunskap inom olika rättsvetenskapliga (fiqhi), filosofiska, teologiska och medicinska inriktningar m. fl. påbörjades. Jaafari-fiqh är detsamma som Muhammedansk fiqh eller religionens lagar som kommit till hans noble Profet från Gud via Koranen och uppenbarelse. I kontrast till övriga grupper som grundades på trosuppfattning, röstning och egna åsikter och kom med antingen för mycket eller för lite information var Jaafari-fiqh (rättsvetenskap) en förklaring och förmedling av de grunder och grenar som det från början talats om i islams skola.

Abu Hanifa, ledaren i Hanafi-skolan, sa följande om Imam Sadiq (fvmh):

”Jag har inte sett och känner inte till någon kunnigare än Jaafar al-Sadiq.”

Under vår tid är det själv ett erkännande på Jaafari-fiqhens stadighet och t.o.m. dess överlägsenhet över andra inriktningar. Detta är resultatet av Imam Sadiqs (fvmh) arbete och praktiserande på den tiden. Imam Sadiq (fvmh) förde alltid debatter inom filosofi och visdom med sina kompanjoner och t.o.m. med personer som var långt ifrån religion och tro på Gud. Ett exempel på Imamens (fvmh) uttalanden gällande bevis på Guds, den Vises, existens är från en diskussion med en av hans lärlingar och kompanjoner vid namn Mufazzal ibn Umar och som just nu är tillgänglig i boken Mufazzals monoteism (Tawheed / Tradition of Mufaddal eller ”Kunskapens spår”). Imam Sadiqs (fvmh) debatter med en indisk läkare som boken ”Hadith al-Halila” eller ”Den dolda skatten” handlar om innehåller även många visdomsfulla punkter som är en bråkdel av Imam Sadiqs (fvmh) obegränsade hav av kunskap.

För att kunna lära sig mer om någon lärare finns det vanligtvis två metoder. En metod är att studera lärarens verk och uttalanden. Den andra metoden är att studera hans elever och de som fostrats i hans skola. Många uttalanden, verk och traditioner har återberättats från Imam Sadiq (fvmh) som vi inte ens kan redovisa en droppe av dess hav, förutom dess fukt.

Men Hans Excellens lärlingar var fler än 4 000 i antalet, och en av dem hette Jabir ibn Hayyan. Jabir tillhörde folket i Khurasan. Hans far sålde läkemedel i Tus och mördades av lojala personer till Umayyaderna. Jabir ibn Hayyan åkte till Medina efter mordet på hans far. I början studerade han under Imam Muhammed Baqir (fvmh) och sedan under Imam Sadiq (fvmh). Jabir tillhörde en av den tidens mest häpnadsväckande människor och är en av den islamiska världens stora talanger. Han har skrivit många verk inom alla vetenskaper, speciellt inom kemi, och i sina verk skriver han att han (Jaafar ibn Muhammed) sagt, lärt eller återberättat si och så till honom. Salpetersyra, kungsvatten och alkohol är några bland hans upptäckter. Han upptäckte även ett par metaller och metalloider under sin tid. Under Europas renässans trycktes och översattes cirka 300 verk tillhörande Jabir på tyska som registrerats i Berlins och Paris bibliotek.

Imam Sadiq (fvmh) blev förgiftad år 148 e.h. p.g.a. abbasiden Mansurs komplotter och begravdes i begravningsplatsen Baqi’ i Medina. Hans välsignade ålder var då 65 år. P.g.a. att han välsignades med en högre ålder kallas han för Sheikh al-Aimmah (Imamernas äldre). Hans Excellens Sadiq (fvmh) hade sju söner och tre döttrar. Efter Imamen (fvmh) gick det gudomliga ledarskapet vidare till Imam Musa Kazim (fvmh) enligt Guds befallning. Ismail hette en av Hans Excellens söner och var Imamens äldsta son. Han gick bort innan Imamen (fvmh) gick bort. Ismailiter tror på att Ismail var en gudomlig ledare.