Om islamisk ledarskap och Imam Sadiqs (fvmh) efterträdare

Enligt versen ”…Men Gud vet [bäst] åt vem Han anförtror Sina budskap…”[1] vet endast Gud var Han ska placera ledarskapets position. Risalah (gudomlig mission för sändebud) är en gudomlig position. Det menas alltså med att endast Gud vet vem som är lämplig för Risalah och gudomligt ledarskap, och enligt just denna visdom valde Han ut Profeten (fvmh) och hans Risalah.

Shiamuslimer anser att detta val inte slutade med Profeten (fvmh), eftersom händelsen i Ghadir Khum och de Koranverser som uppenbarades då bevisar att det gudomliga ledarskapet (Imamah) även har en sådan funktion. En Imam (gudomlig ledare) är inte någon som kan väljas i en samling såsom Saqifah och liknande samlingar. Snarare är en Imam någon som bestäms enligt gudomlig text (Nass) och som presenterades i Ghadir Khumm och i andra traditioner.

Muslim har i sin Sahih-samling återberättat följande från Guds Sändebud Muhammed (fvmh):

”Religionen kommer alltid att finnas kvar fram tills Domedagen och tolv kalifer kommit och styrt, varav alla är från Quraysh.”[2]

Utan tvekan verifieras inte dessa traditioner, som inte är få i shiitiska och sunnitiska källor[3], förutom via den shiitiska tolvimam-skolan.

Utöver att nämna det stora antalet traditioner av detta slag har dessa kalifer även nämnts vid namn i vissa traditioner. Ibn Abbas återberättar att en jude vid namn Na’thal ställde ett par frågor till den Heliga Profeten (fvmh) om monoteism. Hans Excellens svarade på dem. Na’thal blev nöjd och accepterade islam. Sedan sa han: ”Å Guds Sändebud! Alla profeter hade efterträdare, vem är din efterträdare (Wasi)? Hans Excellens sa:

”Min efterträdare är Ali ibn Abi Talib och efter honom är det mina två barnbarn Hassan och Hussein. Efter Hussein är det nio andra Imamer, som är från Husseins avkomma.”

Na’thal sa: ”Å Muhammed! Tala om deras namn för mig!”

Här nämnde och presenterade Hans Excellens alla Imamers namn från Imam Hussein (fvmh). Sedan frågade Na’thal om martyrskapen för var och en av dem och Hans Excellens svarade. Då sa Na’thal:

”Det du sagt har jag även skådat i tidigare profeters böcker och i Hans Excellens Moses testamente har det fullständigt registrerats. Då sa det Heliga Sändebudet (fvmh):

”Salig vare den som älskar och följer dem, och ve över den som är fientlig och opponerar sig mot dem!”[4]

 

Denna betoning över gudomlig text och Guds val av Imam och efterträdare till Guds Sändebud (och inte m.h.a. folket) är bland de ytterst viktiga trosgrunderna (’Aqaid) som den islamiska nationens sanna religiösa ledare och vägledare hela tiden betonat så att folket inte ska gå vilse.

Amr ibn Ash’ath sa: ”Jag hörde att Imam Sadiq (fvmh) brukade säga:

”Tror ni att vi kan lämna över ledarskapet till vem vi än vill?! Vid Gud är det inte på det viset! Snarare är frågan om ledarskap ett löfte och order från Gud och Hans Sändebud för specificerade personer, som tar över detta ärende en efter en tills det når dess [slutgiltiga] ägare (alltså den tolfte Imamen).””[5]

I en annan tradition säger Abu Basir:

”Jag stod Imam Sadiq (fvmh) till tjänst som nämnde efterträdarnas namn, och jag nämnde även Ismails[6] namn. Hans Excellens sa: ”Vid Gud är det inte på det viset! Val av Imam beror inte på vår vilja. Detta ärende tillhör endast Gud, som sänder ned det till en efter en.”[7]

Väldigt upplysande traditioner har nått oss från Imam Sadiq (fvmh) som gott kan skildra sanningen om ledarskapet och Imamens och den islamiska nationens ansvar.

Hans Excellens sa:

”Ledarskapet är ett förbund mellan Gud och människan.”[8] Det är obligatoriskt för varenda troende att lära känna Imamen, och den som dör samtidigt som den inte lärt känna sin tids Imam dör som en förnekare.[9]

Hans Excellens sa:

”Folket har inget annat val än att lära känna oss, och ingen ursäkt accepteras inte heller för att inte lära känna oss. Den som lärt känna oss är troende och den som förnekar oss är förnekare. Den som inte lärt känna oss och inte heller förnekat oss är vilse tills den återvänder till vägledningens väg, som verkställs genom att följa oss. Om en sådan person lämnar världen vet Gud Själv vad Han ska göra med den.”[10]

Abu al-’Ala’ sa att han frågade Imam Sadiq (fvmh):

”Är det möjligt att jorden finns kvar utan en Imam?”

Hans Excellens sa: ”Nej.”[11]

I traditioner har det förmedlats om anledningen till denna existens och beständiga närvaro. Vi återberättar en av dessa anledningar:

”Helt visst existerar inte jorden utan någon Imam i någon situation, eftersom om troende lägger till någonting (i religionens grunder eller grenar) i religionen eliminerar han (Imamen) det, och om de minskat någonting returnerar han det.”[12]

 

www.tebyan.net

[1] Heliga Koranen – 6:124.

[2] Sahih Muslim, vol. 6, s. 4; http://sunnah.com/muslim/33/5

[3] Turuq Hadith al-Aimmat al-Ithna ’Ashar, al-Sheikh Kazim Al Nuh

[4] Yunabi’ al-Mawaddah, s. 44-242.

[5] Usul Kafi, vol. 1, s. 278.

[6] Ismail var Imam Sadiqs (fvmh) äldste son som gick bort under Imamens livstid. Trots detta anser Ismailiterna att han är Imam.

[7] Usul Kafi, vol. 1, s. 277.

[8] Ibid, s. 378.

[9] Ibid, s. 279.

[10] Ibid, s. 187.

[11] Ibid, s.178.

[12] 12. Ibid.

Vad var Imam Sadiqs (fvmh) roll gällande vetenskap och den islamiska civilisationen?

Vetskap om religiösa läror och humanistiska vetenskaper för vägledning i relation till Guds lagar, införlivning av islamiska tankar och den rika shiitiska kulturen för administration av muslimernas affärer på individuella och sociala plan är viktiga förutsättningar för det gudomliga ledarskapet. Imam Sadiqs (fvmh) intellektuella närvaro på sin tid, hans ofelbara yttranden och tydliggörandet av hans kunskaper indikerar att resterande Imamer inte fann ett lämpligt tillfälle för att förmedla den sanna islams kultur. Utan tvekan var Imamens intellektuella aktioner under hans värdefulla liv en konsekvens av just den periodens politiska, kulturella och sociala situation. Imam Muhammed Baqir (fvmh) jobbade med att sprida den shiitiska kulturen och skapa grunden för etableringen av det stora Jaafari-universitetet.

Under den sjätte Imamens liv var påtryckningar och underkuvning gentemot shiamuslimer mindre jämfört med under övriga Imamers levnadsperioder p.g.a. att Umayyaderna och Abbasiderna var upptagna med att bråka om makt. Å andra sidan hade Abbasiderna ett mjukare tillvägagångssätt i början och utav tvång jämfört med under perioden för de kommande Imamerna p.g.a. att de använde sig av slagordet ”Tillfredsställelsen är från Muhammeds familj” under deras revolt.

Imamens kulturella och intellektuella rörelse fick form under perioden för muslimernas intellektuella och kulturella uppvaknande. Under denna period skådades en extrem törst från muslimernas sida för att lära sig och inta ny kunskap. Orsaken till detta var muslimernas nya närvaro som hade en lysande historia och gammal och produktiv civilisation, utöver islams magnifika läror gällande inlärning. Med hänsyn till de rådande omständigheterna, en lämplig intellektuell och kulturell grund och en generell beredvillighet i samhället fortsatte Imam Sadiq (fvmh) med den enorma intellektuella och kulturella rörelsen som Imam Baqir al-’Ulum hade startat och etablerade det stora Jaafari-universitetet. Bland de vetenskaper som Imamen undervisade i var rättsvetenskap, tradition, korantolkning, moral, astronomi, geografi, politik, ekonomi, astronomiska vetenskaper, medicin, kemi, matematik, algebra, fysik, optik, atomlära och historia.

Utan tvekan går det att säga att Imamens största roll i spridning av vetenskaper var att träna elever. Var och en av dem fick sina motståndare att gå till knäna m.h.a. nya argument. Många studenter inhämtade kunskap och dygder i Imam Sadiqs (fvmh) skola och det stora Jaafari-universitetet. Vissa historiker har skrivit att de var 4 000 i antalet. Olika vetenskapsmän har studerat på detta universitet inom lärorna rättsvetenskap, korantolkning, religionshistoria, teologi och resterande vetenskaper som fanns på den tiden. Expertis observerades i Imam Sadiqs (fvmh) skola. T. ex. nådde Hamran ibn A’yan fullständig expertis i koranrecitation, Aban ibn Taghlab i arabisk vetenskap, Zurarah i rättsvetenskap, Mu’min Taq i teologi, Tayyar i läran om tvång och fri vilja, Hisham ibn Salim i monoteism och Hisham ibn al-Hakam i ledarskap. Väldigt ofta då någon person ställde en fråga inom den tidens vetenskaper brukade Imamen tilldela frågan till en av sina studenter som var expert inom det området.

Hur som helst var Hisham ibn Hakam den mest framstående av alla studenter i Jaafari-skolan. Trots att han var ung föredrog Imamen (fvmh) honom framför andra, och gällande anledningen till den respekten brukade han säga:

”Hisham hjälper oss med sitt hjärta, tunga och händer.”

Hisham var så pass tränad i teologi och religiösa trosuppfattningar att han förmedlade ämnen på ett nytt och oöverträffat sätt, och han använde sig av moderna argument för att bevisa Guds existens och Hans nobla och sköna egenskaper. Med andra ord var Hisham utvald när det kom till argumentation och logik. I debatter och fria diskussioner var han unik. Vetenskapsmän och experter accepterade honom som sin lärare och fruktade att debattera mot honom. Yahya ibn Khalid Barmaki, Harun al-Rashids minister, brukade ordna samlingar för fria diskussioner och debatter i teologiska frågor och Hisham var ledare för dessa samlingar. Ibland hände det att en känd vetenskapsman, som inte tidigare hade sett Hisham, förlorade i en debatt och p.g.a. förlusten gissade att motståndaren varit Hisham ibn al-Hakam.[1]

Det går inte att tala om Imam Sadiqs (fvmh) roll för islams eller snarare världens vetenskaper och civilisation på bara några sidor. Men vi tror det räcker med att tala om att Hans Excellens tränade 4 000 elever inom olika vetenskaper och många utav dem blev bäst på sin tid inom deras inriktningar. De spred ut sig överallt i den islamiska nationen och icke-islamiska nationer. Om vi tar reda på Imamens avgörande roll för världens vetenskaper och civilisation kommer vi att bekräfta traditionen som han förmedlat som säger att ingen korrekt kunskap kommer inte att komma till existens förutom att Ahl al-Bayt (fvmd) är dess ursprung.

[1] Ahmad Safayi, Hisham ibn al-Hakam, Daftare Nashre Aq, 1359 (Sh), förord, 2:a upplagan.

Historien om Imam Sadiqs (fvmh) martyrskap

När Mansur Dawaniqi blev kalif år 136 e.h. och etablerade sin regering började en kvävande period för shiamuslimerna. Han ville få bort alla framstående personligheter tillhörande Alis (fvmh) familj från sin väg. Av denna anledning kallade han flera gånger Imam Sadiq (fvmh) till sig och förhörde honom. Till slut förgiftade och marterade han Imamen år 148 e.h. i Medina m.h.a. en anlitad person.

Imam Sadiq (fvmh) tog över det gudomliga ledarskapet år 114 e.h. Perioden för Hans Excellens gudomliga ledarskap ägde rum samtidigt som de sista åren för den umayyadiska regeringen som tog slut år 132 e.h. och de första åren för den abbasidiska regeringen som började från detta datum.

Bland de renade Imamerna (fvmd) var perioden för Imam Sadiq (fvmh) exklusiv, eftersom från en politisk synvinkel var det en period då den umayyadiska regeringen var svag och abbasiderna var starka. När Abbasiderna fick makten blev de rädda för Imam Sadiqs (fvmh) välsignade existens och de bestämde sig därför att martera Hans Excellens. När Abu al-Abbas (den första abbasidiske kalifen) dog blev hans bror Mansur Dawaniqi, som var en förtryckare och blodsutgjutare, kalif. Efter att han kommit till makten fick han information om det stora antalet shiamuslimer och följare till Imam Sadiq (fvmh). Mansur visste gott och väl att shiamuslimernas sjätte Imam var det starka centret för det islamiska motståndet. Således bestämde han sig flera gånger för att mörda Hans Excellens, men varenda gång ångrade han sig p.g.a. olika anledningar. Han var alltid väldigt orolig för Imam Sadiqs (fvmh) aktiviteter. Den utbredda kärleken för Imamen (fvmh) bland folket och hans intellektuella storhet ökade på denna rädsla och oro.[1]

Utöver detta kontrollerade och övervakade även Mansur shiamuslimerna extremt i Medina, på sådant vis att han hade spioner i Medina som rapporterade till honom och de högg huvudet på de som träffade Imam Sadiq (fvmh).[2] Imamen (fvmh) förbjöd även sina kompanjoner från att samarbeta med kalifatets hov så att de inte skulle hjälpa förtryckarna. Därmed brukade han säga:

”Jag tycker inte om att skapa problem åt dem (Abbasiderna), även om de skulle ge mycket pengar för det, eftersom de som hjälper förtryckare kommer att omringas av eld på domedagen tills Gud dömer mellan Sina tjänare.”[3]

”En dag skrev Dawaniqi till Imam Sadiq (fvmh): ”Varför kommer du inte till oss såsom andra människor?” Imamen svarade med att skriva: ”Vi har ingenting (från en materialistisk aspekt) som skulle få oss att vara rädda för dig, och du har inte heller någonting från en eftervärdslig aspekt som skulle få oss att hoppas på dig och…” Mansur skrev: ”Kom och ge råd till oss!” Imamen svarade: ”Om någon tillhör denna världen kommer den inte att ge dig råd, och även om den tillhör nästa värld kommer den inte att komma till dig.””[4]

Av denna anledning fokuserade Mansur Dawaniqi på att hylla och visa respekt åt andra personer för att förödmjuka Imamen. Abbasidernas talare i Medina meddelade följande:

”Ingen förutom Malik ibn Anas och Ibn Abi Dhi’b har rätt att utfärda fatwa om islamiska frågor.”[5]

Efter dessa händelser fokuserade tidens regim på att stödja Malik och att sprida och propagera för honom med alla sina befogenheter för att distansera folket från Imam Sadiqs (fvmh) skola. En dag sa Mansur till Malik:

”Om jag överlever kommer jag att skriva dina fatawa (säkra åsikter inom rättsvetenskap) likt Koranen och skicka dem till alla städer och tvinga folk att agera utefter dem.”[6]

Vi kan säga att Mansurs period var en av de mest kvävande perioderna i islams historia och Imam Sadiq (fvmh) spenderade de sista 10 åren av sitt liv under en sådan period. Efter att Mansur förstått att han inte kunde vinna över Imam Sadiqs (fvmh) kunskap och karaktär började han fundera på att eliminera och martera honom. Efter att de attackerat Hans Excellens hus på natten ett flertal gånger och fört ut honom ur huset mitt i natten och tvingat honom i exil förgiftade och marterade de den noble Imamen till slut år 148 e.h. (den 25 Shawwal).”[7]

Den bortgångne Muzaffar säger i boken al-Imam al-Sadiq (fvmh) följande efter att ha talat om Hans Excellens martyrskap år 148 e.h.:

”Alla shiitiska skribenter anser att Mansur marterade Hans Excellens i Medina via sin agent och m.h.a. gift. Utöver alla shiitiska historiker och skribenter anser även en del bland Ahl al-Sunnahs lärda att Hans Excellens marterades m.h.a. gift. Bland dem är t. ex. ägaren till boken Nur al-Absar[8], Tadhkirat al-Khawas och al-Sawa’iq al-Muhraqah m.fl.”[9] (Utöver detta har Mas’udi i Muruj al-Dhahab, vol. 2, s. 212, Ibn al-Sabbagh Maliki i al-Fusul al-Muhimmah, s. 120 m. fl. hänvisat till förgiftandet av Imam Sadiq (fvmh))

[1] I Bihar al-Anwar skrev Majlisi ett självständigt avsnitt om möten mellan Imam Sadiq (fvmh) och Mansur, vol. 47, s. 162-212.

[2] Tusi, Ikhtiyar Ma’rifat al-Rijal (känd som Rijal), Tahqiq, Hassan Mustafavi, Mashhad, Mashhads universitet, s. 282.

[3] Hurr ’Amuli, Wasail al-Shia, Beirut, Dar Ahya’ al-Turath al-’Arabi, vol. 12, s. 129.

[4] Majlisi, Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 184.

[5] Ibn Khalkan, Wafiyyat al-A’yan, Tahqiq: Dr. Ehsan Abbas, Qum, Manshurat al-Radhi, 2:a upplagan, vol. 4, s. 135.

[6] Dhahabi, Shams al-Din Muhammed, Tadhkirat al-Huffaz, Beirut, Dar Ahya’ al-Turath al-’Arabi, vol. 1, s. 212.

[7] ’Aqiqi Bakhshayeshi, Dornamayi az Zendeganie Emam Jaafar Sadiq (fvmh), Entesharate Nasle Javan, s. 309.

[8] Nur al-Absar, Shablanji, s. 144; Ibn Hajar Haythami Makki i al-Sawa’iq al-Muhraqah, s. 120.

[9] Muzaffari, Muhammed Hussein, al-Imam Sadiq (fvmh), al-Najaf, Intisharat Haydariyyah, vol. 2, s. 112.

En biografi om Imam Sadiq (fvmh)

Hans Excellens Imam Jaafar Sadiq (fvmh), som är känd som Jaafari-skolans (shiamuslimernas lagskola) grundare, föddes den 17 Rabi’ al-Awwal år 83 e.h. Hans far var Imam Muhammed Baqir (fvmh) och mor ”Umm Farwah”. Hans Excellens namn var Jaafar, som betyder ”en väldigt gynnsam strömmande älv”, och kallades för ”Sadiq” (den sanningsenlige) och tilltalades vid namnet ”Abu Abdillah” (Fader till Guds tjänare).

Orsaken bakom att han kallades för sanningsenlig var att denne noble Imam väckte nytt liv i många traditioner från islams Sändebud (fvmh) som höll på att glömmas bort under hans tid vid ledarskapet och hela tiden ägnade han sig åt att återberätta traditioner i Medinas moské samtidigt som han var väldigt noggrann och sensitiv i sitt agerande.

Värt att nämna är att de flesta traditioner inom shiainriktningen är återberättade från Imam Jaafar Sadiq (fvmh).

Imam Sadiq (fvmh) levde samtidigt som sin käre farfar Imam Sajjad (fvmh) tills han blev 12 år gammal. Hans första uppfostran skedde definitivt under Hans Excellens Sajjads uppsikt och Imamen (fvmh) inhöstade skörden av sin farfars kunskap. Efter Imam Sajjads (fvmh) bortgång levde han i 19 år i tjänst till sin noble far Imam Muhammed Baqir (fvmh). Med denna uppfostran spenderade han 31 år av sitt liv i tjänst till sin noble far och farfar, som var och en av dem var Guds bevis på sina tider och mottog ljuset från barmhärtighetens källa. Hans användning av gudomliga sidor och barmhärtig allsidighet, som varenda Imam har, och hans användning av sin noble far och farfars närvaro ledde till att Hans Excellens nådde perfektion både kunskaps – och moralmässigt och blev den största intellektuella hjälten på sin tid.

Efter hans noble faders bortgång var han muslimernas Imam i 34 år. Under denna period grundade han Jaafari-skolan och han var anledningen till att de muhammedanska lagarna återupprättades och hölls kvar i liv. Imam Jaafar Sadiqs (fvmh) belastade liv inträffade samtidigt som fem umayyadiska kalifer. Var och en av dem utsatte den felfria Imamens (fvmh) nobla själ för lidande, irritation och trakasserier. Två abbasidiska kalifer upptog även kalifatets position under Imamens (fvmh) tid och visade att de var orättvisare och grymmare än umayyaderna, till sådan grad att Imam Sadiq (fvmh) levde i ännu mer fara och sorg under sina tio sista välsignade år i livet.

 

 

Imam Sadiqs (fvmh) levnadstid

Imam Sadiqs (fvmh) levnadstid var en av de stormigaste perioderna under islams historia. Å ena sidan ägde tumulter och frekventa revolter rum tillhörande olika grupper, speciellt från de som ville hämnas för mordet på Imam Hussein (fvmh). De viktigaste av dessa revolterna leddes av Abu Salama i Kufa och Abu Muslim i Khurasan och Iran. Det var just dessa revolter som till slut fick Umayyadernas olycksbådande regering att falla och räddade folket från deras förtryck och orättvisor. Men till slut fick Abbasiderna användning för revolutionen m.h.a. komplotter och lurendrejerier och tog över makten och kalifatet. Övergångsperioden från Umayyadernas tusenåriga regerande till Abbasidernas regerande var den mest kaotiska perioden som täckte Imam Sadiqs (fvmh) liv. Från en annan aspekt var Hans Excellens levnadsperiod perioden för olika skolor och ideologiers uppkomster och perioden för oenigheter mellan filosofiska och teologiska tankar då islams nationer mötte folk från besegrade länder och det uppstod relationer mellan islamiska centrum och den utomliggande världen. Detta skapade även en entusiasm bland muslimer för att förstå och forska om dessa nya tankar. Det var en period där den minsta passiviteten eller sömn och orörlighet från den sanna islams beskyddare (alltså Imamen (fvmh)) skulle ge upphov till religionens förintelse och att islams livsingivande läror skulle förfalla, både inåt sett och utåt sett. Det var här som Imamen (fvmh) stod inför många svårigheter och hade ett enormt ansvar på sina axlar.

I en sådan svår situation var den sjätte Heliga Ledaren från en aspekt tvungen att rädda muslimernas ansamlade tankar från ateism, sekularism och förnekelse och även förhindra att islamiska trosgrunder och läror gick på villospår från dess sanna väg och förhindra felaktiga förevändningar och att religionens regler omkastades m.h.a. tidens kalifer. Utöver detta var Imamen tvungen att rädda shiamuslimerna från förintelse och att kullkastas med en noggrann och mästerlig plan. Dessa shiamuslimer hade vittnat många svårigheter under den tidigare regeringens förtryck och tortyr och offrat liv i stora antal. Shiamuslimernas värdefulla personligheter var antingen gömda eller så hade de skurits av från den pompösa, konfiskerande och förtryckande regeringen och hade inte mod att avslöja sina personligheter. Den nya regeringens mord på dem och orättvis behandling mot dem var inte heller i liten skala och situationen var så pass kvävande, allvarlig och farlig att alla utsatte Imamens (fvmh) kompanjoner för livshotande fara. De utomstående kompanjonerna fanns med på dödens svarta lista.

Jabir Ju’fi var en av Imamens speciella kompanjoner. På Hans Excellens uppdrag gick han en dag mot Kufa för att utföra ett ärende. På vägen kom en av Imamens snabba budbärare till honom och sa att Imamen sagt att han skulle låtsas vara galen. Just denna befallning räddade livet på honom och Kufas regent, som hade fått en konfidentiell befallning från kalifen att terrorisera honom, ändrade på sitt beslut p.g.a. Jabirs mentala sjukdom.

Jabir Ju’fi sa: ”Imam Baqir (fvmh) lärde mig 70 000 meningar tradition som jag inte berättat för någon och inte kommer att berätta om…”

En dag sa han till Hans Excellens: ”Du har berättat en del hemligheter för mig som mitt bröst inte står ut med, och jag har ingen förtrolig person att berätta dem för och jag håller på att bli galen.”

Imamen sa: ”Gå till ett berg och en öken och gräv en brunn och placera din mun i brunnens öppning och säg [följande] i brunnens tomrum:

”حدثنی  محمد بن علی بکذا وکذا …”

”Muhammed ibn Ali berättade si och så för mig…”

Sannerligen höll shiamuslimer på att förintas och den sanna islam höll på att kapas av kaliferna och förvrängas till Umayyadernas eller Abbasidernas islam. I sådana svåra omständigheter ansträngde sig Imamen enormt för att ge liv i och återuppbygga de islamiska lärorna och han skapade en ofantligt stor skola som hade 4 000 sakkunniga elever (såsom Hisham, Muhammed ibn Muslim m. fl.) i olika vetenskapliga inriktningar. Dessa spred sig runt om i hela det vidsträckta islamiska riket på den tiden. Varenda en av dem återberättade Imamens logik, vilken är islams logik, och var och en av dem var det religiösa och vetenskapliga arvets beskyddare och den sanna shiaislams bevarare. Från en annan aspekt förhindrade de även influens från icke-islamiska och skadliga tankar bland muslimerna.

Skapandet av en sådan intellektuell skola och införlivandet av islamiska läror gav upphov till att Imam Jaafar Sadiq (fvmh) blev känd som Jaafari-skolans grundare. Men det dröjde inte länge förrän Abbasiderna började använda sig av Umayyadernas förtryckande metoder efter att de fått ett stadigt grepp om regeringsapparaten. De gick t.o.m. om dem i att begå förtryck. Imam Sadiq (fvmh), som alltid varit en modig, outtröttlig och revolutionär kämpe i tänkandets och handlandets arena, gjorde en revolution såsom Imam Hussein (fvmh) gjorde med en blodig uppresning, men genom att undervisa och grunda en skola och bygga människor och utföra en sann och helig kamp.